Min sjukskrivning har blivit förlängd. När maken och nära vänner frågar hur det känns så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. För mig finns det en skam i sjukskrivningen. Jag har trott att jag har accepterat min förmåga där jag är just nu men jag upptäcker gång på gång att jag inte gör det. Jag har liksom bråttom tillbaka till arbete. Inte för att jag känner att jag har tillräckliga verktyg eller att min energireserv är fylld, utan för att jag vill känna att jag är till nytta, att jag bidrar till det här samhället. För vem är jag annars? Jag visste redan innan sammanbrottet att jag lade mycket av mitt värde som människa i vad jag presterade i min yrkesroll. Men jag visste inte hur mycket, det börjar jag bli medveten om nu. För jag känner skam i att vara heltidssjukskriven, som att jag inte är värd lika mycket när jag är det. Min självmedkänsla är lika med noll och måste byggas upp. Jag kan ju lätt känna medkänsla för andra, så jag måste ju kunna göra det med mig själv också? Jag vet att jag behöver jobba med automatiska tankar som dyker upp. Som till exempel tankarna som börjar med: ”Tänk om…” Tänk om jag inte klarar av att jobba med socialt arbete? Tänk om jag inte blir frisk? Min läkare sade något igår som jag tog fasta på. Hon sade att alla mina erfarenheter och kunskaper finns kvar och kan plockas fram, fast inte just nu. De behöver ligga nerbäddade ett tag, men de försvinner inte för det. Och det är en bra prognos, man kan bli frisk från utmattningssyndrom och det finns vägar att gå, men det kan ta lite tid. Det handlar om att omvärdera och bygga upp en ny sorts självkänsla, tror jag. Där jag behöver titta på mina grundläggande värderingar. Eller som Lena Andersson säger i det här citatet från programmet Allvarligt talat i P1:
”Detta att gå omkring och känna skuld hela tiden utan möjlighet att korrigera skulden är inte vad man ska göra i ett liv. Då är något fel. Antingen gör man fel och har reell skuld. Eller så tänker man fel om vad man borde göra och har falsk skuld. Vi måste ta reda på vilket det är. Samvetet är ju den fakultet i oss som mäter vår skuld. Samvetet berättar saker för oss som vi vet stämmer. Men försöker förklara bort. Det skaver, i värsta fall urholkar det oss. Det går aldrig att lura samvetet. Samvetet verkar människorna ha med sig i generna. Som en av livets grundläggande strukturer. Men att samvetet är lika naturligt som förnuftet och att det är så aktivt och säkert på sin sak, så precist när det mäter skuld att vi aldrig kan lura det, betyder inte att vi har dåligt samvete över rätt saker. Det beror helt på vilket moralsystem som har lärts in i individen eller som individen valt att betrakta som sitt. Moralsystem växlar med tid och plats, ideologier och sammanhang och med vad som är viktigt för oss som enskilda. En del får dåligt samvete av att äta ett äpple därför att de går på en diet där man gör mera rätt ju mindre frukt man äter. Andra lättar tvärtom sitt samvete genom att äta ett äpple och avstå från äppelpajen. Dessa två exempel visar oss att samvetet som egenskap är naturligt och grundläggande men vad det reagerar på är godtyckligt och inlärt. Oftast ideologiskt drivet. Samvetet och skulden går alltså inte att få bort och det är inte önskvärt. Men det går att rationellt betrakta vad det är rimligt att känna skuld över. Om jag känner skuld över allt möjligt tror jag att man ska börja granska sina moralsystem noga istället för att börja i skuldkänslan och försöka få bort den. Den kommer att gå bort automatiskt om du kommer fram till att du faktiskt inte gör fel. Ifall du koncentrerat och utan skygglappar tänker igenom varför du anser att den idé du jämför dina handlingar med, men inte lever upp till är den mest rimliga, kan det visa sig att du inte alls borde känna skuld. Men på grund av att du inte vågat tänka så, utan följt omgivningens traderade uppfattningar så bär du på oklar och diffus skuld. Kanske känns den diffus och oklar just för att du egentligen inte delar moraluppfattningen som påstår att det du gör är fel. Eller också leder detta rationella prövande till att du finner att du faktiskt borde göra annorlunda på vissa punkter och att du där är enig med det sociala samvete som talar genom dig. Då är det dags att sätta igång och göra saker annorlunda. Det du inte ska ägna dig åt är självutplåning. Det är självutplåning som är det snärjande och människofientliga moralsystemet oftast siktar in sig på. Att man inte kan göra rätt hur man än gör. Det är en meningslös tanke. Gör skulden tydligare i konturerana, skygga inte för den. Tala med den, förnuftigt och på distans, men känsligt och lyhört för vad den säger om andras behov och dina egna. Se efter om den är rimlig eller orimlig. Realistiska idéer om vad som är möjligt är också välgörande i denna fråga. Tillräckligt bra är bra nog. Är faktiskt ofta det bästa.”
utmattningen och meningen 